Sedan, på kvällen, så ville hon vara med när Sine öppnade dörren för bus-eller-godis-grabbarna (vi hade inget godis hemma, för vi tänkte inte på det där i förväg). Linnea blev extremt rädd för den stackars killen som stod utanför i en dödskallemask. Hon skrek rakt ut i dödsångest som jag aldrig har hört förut, och Sine blev tvungen att stänga dörren i ansiktet på killen.
Sedan släppte inte Linnea mig på hela kvällen. Hon klängde som en sån där liten apunge som man ser på tv. Hon fick sova i våran säng i natt, och hon hade många mardrömmar. Och hon vägrade, fortfarande i morse, att låta mig gå för nära dörren.
Nu har hon i alla fall sovit lunch gott i en timme, så jag hoppas att hon har kommit över, det rätt oväntade, traumat.
Jag slänger med en överbliven bild på henne i de nya skorna också. De sätter hon på sig själv - hon drar till och med ihop kardborrbanden så att de sitter som de ska (om hon misslyckas så skriker hon ilsket på dem). Bilden försöker illustrera en favoritlek: Springa runt runt med ingenting på utom stövlar.
