Igår så spenderade hon en hel del tid med att jämföra sina händer med spegelbildens händer, och med att röra vid sina egna fingerspetsar. Det såg mycket imponerande ut, men efter ett avslutande "nu är leken slut"-skrik åt spegelbilden så tvivlar jag på att något egentligen blev kvar i hennes minne. Det verkar mer som att hon får små ögonblick av klarsyn (som alkisarna kallar det), och sedan så återgår hon till samma gamla rutiner.
Idag så upptäckte hon en kompis som kommer att vara med henne resten av livet. Först lekte hon mycket med sin egen skugga, men när vi väl hade fått fram kameran så hade min skugga blivit intressantare.
Kolla, det är du...
Spirevip i 2DEn sak som hon aldrig tröttnar på är att stå vid favoritfönstret. Det började för länge sedan när hon körde dit med gåstolen och stod och tittade i koma på Hampus gamla bild (som är i fönstret ovanför) och på alla andra saker. Nu för tiden gillar hon att gå dit när jag håller henne i händerna. Då kan hon luta sig upp mot fönsterbrädet och skrika ordentligt på bilarna på parkeringplatsen. Här är hon ofta:
Ni har försökt gömma tågen för mig bakom en vägg, men jag fattar nog att de fortfarande är där, ser ni...På motoriska fronten intet nytt. När man tittar på alla ställningar hon intar så får man visserligen intrycket att hon skulle kunna resa sig vilken sekund som helst. Men hon verkar inte intresserad. Jag tror att hon bara sitter och föreställer sig hur det skulle vara om man kunde röra sig. Hon känner liksom lite på det, och det verkar spännande, och då är tillvaron är kul just nu. Man kan tänka sig att det vore dumt att ställa till med något som riskerar att förändra den...
Men ibland när man har lämnat henne i några ögonblick så kan man ändå hitta henne på oväntade ställen.
Vem fan orkar försöka krypa när det blir så här hela tiden?
tack för vardagspoesi :)
SvarSlet